90 kilos ångest

Fredag du är välkommen!

Jag trycker på snooze knappen och somnar om. Vaknar med ett ryck nästa gång larmet går, trycker återigen på snooze. När min sambo kommer in och säger ”ni ska gå om 15 minuter” så hoppar jag ur sängen och klär på mig snabbt som #*!, borstar tänderna och slänger ryggan på axeln och ut far vi (Jag hade en klasskompis som övernattade hos mig).

Vi travar i väg mot pendeltåget, hungriga eftersom vi sket i frukosten – vi skulle nämligen äta ”fattig frukost” i skolan som kåren anordnar, ute i god tid för inte behöva stressa.

Väl på pendeltåget hör vi personalen ropar ut att det är rökutveckling på t-centralen, på vilket vi förstår att det kommer ta timmar innan trafiken är i rullning igen. Ut från pendeln, mot bussen som skall ta oss till en närliggande tunnelbana i stället.

Fram kommer vi 10 minuter försent – på fastande mage, stress hormoner upp till öronen och andan i halsen. Innan vi knappt hunnit hämta andan så var det vår tur – vår tur att hålla presentationen av våra projektarbete som vi ägnat de senaste veckorna åt. Hafsligt, stressat och rörigt tar vi oss igenom presentationen och just när vi är klara så inser vi att det är fel power point som vi har använt.

Vi hade planerat att gå upp tidigt, åka tidigt, äta god ”fredags frukost” och leverera en kick-ass presentation. Det som hände var ju exakt motsatsen.

Med den starten på dagen vet jag inte om det egentligen är lönt att fortsätta, kanske bara skulle lägga mig ner och dra täcket över huvudet? Vissa dagar är ju så där, det är igen idé att försöka.

Hur som haver, jag tog mig till gymmet för lite ”marklyfts-fest”. Jag fick upp 90 kilo och ut fick jag en massa ångest. Upp med vikterna och ut med ångesten!

 

 

 

Glöm inte att följa mig på instagram: Karnfrisk_

The more you know the less you understand

Det finns ett citat Jag fullkomligt älskar det citatet för det säger så mycket. Jag tänker att kunskap är som en liten boll, ytan är kunskapen som möter världen. Desto större bollen blir, desto mer yta som skall möta världen som står med okunskap. Den stora bollen har med andra ord mer yta som möter  okunskapen.

Jag tänker på de där personerna en har träffat genom livet, de som tror att dem vet precis allt och vägrar ändra sig. Du vet en sån där typ som ser allt svart eller vitt helt utan gråskala. De personerna har förmodligen en väldigt liten kunskapsboll eftersom att denna inte har förstått hur mycket den inte förstår ännu. Med kunskap kommer också ödmjukhet tänker jag därför. Så nästa gång du stöter på en riktigt sån besserwisser kan du tänka på att hen har en väldigt liten boll och nöjd bara gå därifrån 🙂 Jag vet inte vad jag vill säga med detta mer än att det är ett otroligt bra citat som säger så otroligt mycket.

Dagen har varit en kamp, jag vet inte varför men det känns som att jag har (på tal om ämnet) en ångest-boll i magen. Den ligger där och sipprar ut ovanligt mycket ångest och i bland kommer det attacker då det blir värre. Imorse hade jag så ont/ångest att jag blev kallsvettig, yr och var tvungen att lägga mig ner i soffan och hyper ventilera lite. Jag vet inte om det är min chrons som spökar eller om det är en ångest-boll som ligger i magen. Kanske är det en kombination av båda eller så gör bollen att chronsen ballar ur… eller tvärtom? Kanske är så att tarmen är inflammerad och i sin tur ger ångest. Det är trots allt så att den största  sertralin produktionen sitter i mag- och tarmkanalen har jag läst i ”charmen med tarmen” (en jätte bra bok om allt som händer i magen). Det är därför väldigt vanligt att individer med magproblem också upplever deppighet i olika grader. Tänk hurru, kroppen vilken grej va. Magisk maskin som bara fungerar (ja typ i alla fall) så där per automatik.

Som tur var blev jag i väg släpas till ytterligare ett crossfit pass och som tur var mådde jag bättre efteråt. Som jag alltid gör efter att jag har tränat, men om det kommer bli en äkta crossfittér av mig vet jag inte riktigt 🙂

God natt min skatt!

 

 

Glöm inte att följa mig på instagram: Karnfrisk_

vad vill du läsa?

Jag har en stadig bunt läsare som återkommer hit ofta, tack snälla för att just du läser det betyder massor för mig. Som nybliven 30 åring har jag inte bara ålders kris, jag har även en ”väsk-kris” och en ”vem-är-jag-som-bloggare-kris”. Jag behöver därför DIN hjälp, vad vill du läsa om på bloggen? vad undrar du om mig? vill du ha fler bilder? fler recept? peppra mig med tankar nedan i kommentarsfältet!

puss på dig!

Min bägare rinner över – igen?

Jag hör väckarklockan ringa på morgonen men allt jag kan förmå mig att göra är att trycka på snooze för att vakna med ett ryck 7 minuter senare och åter igen trycka på den berömda snooze knappen igen. Efter mycket om och men släpar jag mig ur sängen och yr stapplar jag mig in i garderoben. Samma visa varje dag. Under dagen är jag så trött att det känns som att jag ska svimma eller bryta i hop i gråt. Jag fortsätter vara trött hela dagen, allt är en kamp. Att åka tunnelbana är en kamp, att vistas bland folk är en kamp, att träna är en kamp, att vara i skolan är en kamp och att vara vaken är en kamp. När kvällen kommer längtar jag efter att kasta mig i sängen och väl där så blir jag klarvaken. Kan inte sova, ligger och vänder och vrider på mig ända in på småtimmarna. När väckarklockan ringer är jag som sagt jätte trött, där är den onda spiralen i rullning.

I går tog jag mod till mig och bad om hjälp, jag mår inte bra (ingen nyhet kanske). Jag börjar nå en kulmen när jag snart inte orkar mer igen. Jag ringde läkaren och fick en tid redan dagen därpå, alltså i dag. Läkaren sa att min medicin absolut skall tas på morgonen eftersom en kan bli pigg av den. Jag fick tydliga instruktioner på sjukhuset att äta den medicinen på kvällen, inte undra på att det är svårt att somna tänker jag. Nu skall jag ta den medicinen på morgonen och även dubbla dosen för att se om jag mår mindre dåligt då. Det är en antidepressiv medicin (snri) som skall dubblas, övriga stämningsstabiliserande, chrons medicinerna och sömntabletterna skall fortsätta som vanligt.

På tal om chrons, min mage har varit sämre ett tag vilket också går att koppla tröttheten till. Jag är bokstavligt talat livrädd för att jag håller på att få ett skov nu, det har jag verkligen inte själsligt utrymme för eller tid med. Jag kämpar enormt för att orka med att vara människa och samtidigt ta mig igenom plugget trots att jag mår som jag gör. JAG HAR INTE TID FÖR ETT SKOV NU! Egentligen har en väll aldrig tid att vara sjuk och sjukdommar kommer ju aldrig lägligt såklart, dock känns det som att jag har nog att kämpa med ändå just nu. Eller just nu? Det har varit länge nu som min bägare är full.

Just nu läser vi folkhälsa i skolan och i går pratade vi om den där berömda bägaren som jag har skrivit om förut. Min bägare är så jävla full att det räcker med den minsta lilla regndroppe för att det ska svämma över. Det är som att det är så kraftig ytspänning innan det svämmar över att det liksom ryms en massa extra vätska under ytspänningen. När regndroppen träffa ytspänningen forsar det litervis med vätska över kanten, det ser ut som att det aldrig ska sluta rinna vatten och när det väl avtar så är bägaren ändå full. Kommer det en ny liten vindpust eller droppe så väller det lixom över igen på direkten. Min bägare är fylld med trauman, sjukdom, övergrepp, stress och oro som alltid kommer ligga i botten och det lilla utrymme som jag kan påverka i toppen är så liten att en ynka förkylning fäller mig totalt. Jag hoppas att terapin (som jag har fått godkänd att gå i, hurra) kommer hjälpa mig att luckra upp i alla fall lite av det trauman som grott där i botten så länge. Att allt ska försvinna är nog naivt att tro dock kanske lite kan mjukas upp och en liten del spolas med ut bägaren vid nästa översvämning?

Vad tror du?
Vad har du fyllt din bägare med?

Glöm inte att följa mig på instagram: Karnfrisk_

Publicerad text på nyheter24

I fredags fick jag ett mail från nyheter24, de ville att jag skulle dela med mig av historien gällande misshandeln. De hade hittat min blogg och inlägget om just misshandeln.

Ingen blev gladare än jag eftersom det är så viktigt för mig att prata om det. Jag vill att det inte skall vara skambelagt att prata om kvinnomisshandel, jag vill minska stigmat kring ämnet och jag vill att de kvinnor som idag sitter i den situationen kan känna att de inte är ensamma. Läs, dela och like:a!

 

Artikeln hittar ni här:  https://nyheter24.se/debatt/893660-pojkvan-svartsjuka-misshandelhttps://nyheter24.se/debatt/893660-pojkvan-svartsjuka-misshandel

Tack fina du för att du är en del av min resa!

Att öka i vikt pga mediciner

Jag är så trött, alltså helt galet trött. jag har hållit igång hela veckan utan att vila upp mig ordentligt, nu kommer den själsliga bakfyllan. Bakfyllan som stänger ner alla systemen i kroppen och vill få mig att sova. Jag vill bara sova – ingenting annat. Vad ska en göra när tröttheten slår på så här?

Idag ska jag i alla fall ta mig i väg på ett möte. Det är en grupp med människor som har vuxit upp under dysfunktionella förhållanden som ses och samtalar. Mycket mer än så vet jag inte ännu, dock känner jag mig rädd, orolig och nyfiken inför detta möte. Tidigare i bloggen har jag skrivit om att jag söker den sista pusselbiten och jag kan nu lite låta bli att hoppas att detta kanske är en bit. Det kanske är naivt att tro att detta skulle vara den sista biten som får hela puzzlet på plats, jag hoppas ändå att en liten bit faller på sin plats.

Förutom detta möta så skall jag handla och laga matlådor för kommande vecka. Under veckan som gick så var det lite dåligt med matlådorna och jag det resulterar i att jag inte äter alls i stället. Det tåls dock att diskuteras, jag har pga dessa mediciner gått upp 8 kg, om det är medicinerna som gör det rent kemiskt, om det är vätska eller om medicinen gör att jag äter mer – vet jag faktiskt inte dock kvarstår fakta. Om jag väger 8 kilo mer än för några veckor sedan spelar ju verkligen ingen roll men jag gjorde misstaget att gå upp på vågen (efter att en läkare frågat om jag gått upp i vikt!!) och där var faktan + 8 kg. Jag är starkare, jag mår bättre (läs mindre dåligt) och jag är lite mindre stressad över vad jag äter, ändå så blir det en panik inom mig. Samhället har lärt mig att smal är bra, smal är snygg och smal är hälsosam. Efter ett år på hälsopedagog programmet på gymnastik och idrottshögskolan så VET jag att det inte är den enda raka sanningen, jag skulle aldrig råda en klient till att bry sig om siffror på en våg, BAM så är jag där själv.

Min sambo sa (lite skämtsamt) ”Hellre tjock och glad än än smal och ledsen”, vilket han givetvis har helt rätt i. Summa sumarum är att jag ska laga mina matlådor så att mitt huvud kan koppla av under veckan, jag får i mig allt jag behöver och jag spar tid som jag kan lägga på plugg/träning.  

Under dagen kommer det att dyka upp något väldigt spännande på mina sociala medier så håll utkik!!

Idag blev det ett lite ”hattigt” inlägg med brist på en röd tråd och så blir det i bland, speciellt sånna här dagar när en är lite extra orolig!

Tack för att just DU finns!

Vad händer med katterna?

Hej kompis

Idag är jag sjukt nöjd, jag tog inte bara ett, utan tre personbästa idag. Jag vet att det är ointressant med detaljer men summa sumarum så drog jag upp 105 kg i sumpmark. Mitt tidigare personbästa är 100 kg och det med galet kass hållning så jag är glad och nöjd, nästan så att ångesten kvävs av tillfredsställelsen, bara nästan.

Det är många som har frågat vad som händer med katterna. Vi har en katt som heter katten och en till som heter kompis. Jag la ut på Facebook för några dagar sedan om det är någon som känner sig manad för att ta hand om dem. Det är så att katterna är under stimulerade och har börjat bete sig därefter, sladdar bits av, blommor välts, blommor äts upp osv. De älskar varandra mer än själva livet så vi kommer inte dela på dem (även om det är den ena av dem som har större problem än den andra – utan att nämna några namn). Missarna ska få flytta till min kusin där de kommer få gå ut och jag kan bara tänka mig hur glada dem kommer bli av lite frihet.

Jag är så klart helt förkrossad, jag förstår att detta är bäst för dem (och mina blommor). Det är ett extremt svårt beslut att fatta men nu när det är helt bestämt så är jag något lättad. Jag vet att de kommer få det bättre i sitt nya hem och det känns bra!

Har du varit tvungen att ta ett jobbigt beslut? Hur hanterade du det? Jag behöver alla råd jag kan få just nu (plus 30 års krisen som är ett faktum).

Ha en fin fredag vännen!

30 års krisen är ett faktum

Idag fyller jag år, jag fyller fan 30 år. En dag jag så länge har trott aldrig skall komma, alltså jag har alltid tyckt att det känns så långt bort. Jag menar 30 det är långt kvar, eller?

Det senaste året har jag avrundat till 30 så fort någon har frågat om min ålder, så jag har varit typ 30 i ett år nu men nu när det är så nära så känns det plötsligt som ett slag i ansiktet, PANG, DUNK, SMASH eller hur det nu hade beskrivits i en serietidning. För det är så jag känner mig, som i en serietidning – ingenting känns längre verkligt, det är lixom en bubbla som jag fastnat i.

Denna bubbla har cirkulerat runt mig i ett halvår nu. Jag tänker att man kan välja att se det som ett skyddande skal som håller värmen, tar emot stötar och kläcks först när en är redo för omvärlden, precis som fågelungar.

Bieffekten av skalet är att en inte ser ut så bra, man ser heller inte in igenom skalet så det blir lixom lite ensamt där inne. Hur mycket man än vill komma in, se in, få respons så är det svårt. Det är svårt även från insidan där allt är mörkt, kalt och ensamt. När jag pratar så hör jag min röst i ett eko – det känns som att jag sitter i mitt eget huvud. När jag ropar på hjälp är det inte någon som hör – orden bara studsar.

Jag tänker att det hårda skalet kanske har fyllt en funktion under den senaste tiden? Ett skydd från omvärlden som ofta är så fin och mjuk även i bland utgör en fara när den är hård och kall. Skalet har fått hårda ord att studsa och inte tränga in men priset jag har fått betala är att även de fina mjuka orden inte heller har lyckats sippra in.

Jag intalar mig själv att skalet börjar spricka lite, en liten glimt ljus sipprar in och så även verkligheten. Jag är inte van att se ljuset så det svider ögonen, min hud är inte van med solen så  jag kommer bränna mig lätt och jag är inte van med så mycket intryck så jag kommer bli alldeles snurrig. Är jag rustad för den nu, är jag redo? Vågar jag krypa ut ur skalet eller bör jag stanna ett tag till – jag vet verkligen inte och hur ska jag veta? Den enda vägen är väll att testa vilket jag aldrig vart rädd för tidigare förutom nu. Jag är så rädd eftersom att priset jag får betala för ett bakslag är så enormt. Den själsliga bakfyllan blir oproportionerligt stor och jag blir deckad i dagar efter en helt vanlig skoldag. Hur ska jag veta vad som är bäst? Hur ska jag veta om jag är redo? Hur ska jag veta om jag är redo för att bli 30?

Min tanke är att det ibland krävs läskiga och tråkiga strategier för att klara sig, tex en skal runt kroppen. Det är kanske inte det mest optimala men vi som är i en depression har råkat ut för en sjukdom som vi faktiskt inte har valt själva. Som min mormor sa till mig för några dagar sedan ”Men Jenny, du är sjuk. Du har ju inte själv valt att må så här. Det måste ju alla fatta” och jag tänker att det ligger så mycket klokt i det. Jag har såklart inte valt att må så här lika lite som jag har valt min tarmsjukdom, migrän eller skulios. Så bra sagt av lilla mormor. Tyvärr känns det inte som att andra människor alltid förstår att det inte är själv valt.

En gång när jag var sjukskriven på 50% pga att jag precis blivit sjuk i chrons och att jag var en smula deppig över detta så skulle jag knata hem vid lunch som avtalat då en kollega fnyser ”ja ha ska du gå hem, vissa har det bra”. Varpå jag först blev jätte ledsen för att sedan fantisera om att jag skulle ha svarat något smart, käckt och jävligt bra. Tyvärr blev det inte så utan jag skämdes och pep ”jaa vissa har ju det..hehe”. 

Det jag vill säga till alla som har tänkt tanken, sagt något liknande eller helt enkelt inte förstår är: tro mig jag skulle såååå mycket hellre sitta kvar på jobbet i fyra timmar till och arbeta istället  för att sitta på tunnelbanan och hyperventilera. Jag skulle gladeligen slita hårt ett par timmar till på jobbet istället för att känna en rivande ångest i mitt bröst. Jag skulle alla dagar i veckan välja att arbeta ett par timmar till om jag slapp ligga sömnlös på nätterna. Jag skulle verkligen vilja vara kvar på min arbetsplats ett par timmar till istället för att känna mig värdelös. Jag skulle garanterat välja att sitta kvar på arbetsplatsen tills alla andra har gått hem om jag fick slippa äta en handfull tabletter varje dag. Jag skulle helt klart hellre vilja må bra och jobba heltid MEN nu var inte fallet så och då måste jag lyssna på läkaren precis som du måste lyssna på läkaren vid en fraktur. För inte fan skulle någon ifrågasätta min sjukskrivning om jag hade brutit benen.

Jag har inte valt detta, skulle jag få välja så hade jag valt att må bra utan inre plågor – tro mig!

Kan inte du kommentera nedan hur gammal du är, vore roligt att se vilken ålder mina läsare är (inte för att det spelar någon roll hur gammal du är, är bara nyfiken). Skriv gärna om du gått igenom någon ålderskris och hur du gjorde då! Glöm inte att dela på Facebook, sharing is caring!

Puss på dig underbara, unika och vackra människa!

 

 

Jag älskar att hata tält

Hej kompis!

Hur har du det? Själv har jag legat sjuk ett par dagar. Du vet säkert att jag har en kronisk tarmsjukdom (som heter chrons). Det är en kronisk inflammatorisk tarmsjukdom, det betyder att kroppen går till angrepp mot sig själv kan man lite slarvigt säga. Med andra ord har jag en sjukdom som (på mig) sitter i tjocktarmen där också stora delar av immunförsvaret sitter, do the math. Jag har ett extremt dåligt immunförsvar och blir väldigt lätt sjuk och när jag är sjuk blir jag dessutom kraftigt sjuk. Så gissa om jag är trött på att vara sjuk?
Tur i oturen är att skoven kommer väldigt sällan och magen håller sig på mattan någorlunda. Det kunde verkligen ha varit mycket värre på den biten. Tänk om jag skulle varit så mycket sjuk som jag är samtidigt som magen skulle smärta, svälla och ”bråka”.

Däremot höll magen på att strejka, vända sig ut och in samt typ dö

när jag fick ett mail med rubriken ”litteratur att läsa inför fjällvandringen i abisko”. Du som känner mig sedan innan vet min avsky till vandringar, natur och framförallt tält. Jag kan för mitt liv inte tänka mig något värre än att i en klämkäck gemenskap krypa in i ett tält en frostig oktober kväll för att viska godnatt till skolkamrater. Paniken uppstår just för att jag avskyr tält, vart är säkerheten?

Jag tänker att det finns en anledning till att de flesta av oss väljer att bo på en plats där det är
1. Varmt
2. Finns en säng
3. Finns en toalett
4. Finns en dörr en kan låsa vilket i sin tur betyder att mördare och getmannen (vet du inte vem getmannen är rekommenderar jag starkt att lyssna på creepypodden) inte har tillgång till din kropp och själ. Min sjuka mage och psyke är inte skapt för att sova i tält i abisko, det kan jag säga.

För att återgå till saken:

Tält

mailet hade gått till fel klass, PJUH hann jag tänka. ”Ni ska åka först nästa år” sa han och skrattade över mitt ansiktsuttryck som förmodligen gick från skräckslaget till överlycklig för att sekunden senare förvandlas till skräcken själv.

Jag är ledsen men min chronstarm kommer aldrig tillåta en sån resa, mitt psyke skulle aldrig låta mig slappna av och dessutom skulle mina klasskompisar inte stå ut en sekund med mig på en sådan resa.

Med en snörvlande snok

ska jag nu försöka sova för att under morgondagen städa inför helgen party.En fyller 30 barre snart som skall firas med jordens galej 😱👀.
Bloggen ser fortfarande lite konstig ut men håll ut det blir bättre snart!
God natt min vän!